-
RSS

Senaste inläggen

Länge sen...
En promenad...
Sakura - till minne
Nytt år, nya äventyr…
Sommar 2016

Kategorier

Cayenne och valpar
Den åldrande hunden
Hänt var det här!
Hiki
Onis dagbok
Sabaku Inus kennel
Tankar och händelser...
drivs av

Sabaku Inus Kennel

En promenad...

Jag tar ned koppel från kroken i hyllan, de flesta av hundarna har redan samlats i hallen efter frukosten, i väntan på att få komma ut.
Sist kommer Hiki, hon är långsammare nu, en kombination av hennes stigande ålder och skendräktighet. Inte så att hon har något emot att få komma ut i solen, mest så att man blir långsam när man blir äldre…
 
Innan jag går ut genom dörren ser jag till att säkra koppel och halsband. Sen bär det av ut, parerar för en av bjälkarna på nya verandan. Ut genom grinden på gården och sen bär det av mot ängen som gränsar till skogen.

Där startar kampen om grässtrån och den stora frågan: - skall de beta eller gå på promenad? Min tanke är promenad, så jag drar dem med mig upp mot skogen, där förändras läget något, när vi närmar oss skogsbrynet. Uppmärksamma öron och ögon riktas mot omgivningarna – är det något där! En hare kanske? Eller ett rådjur.. eller…
 
Jag ryter i när jag känner hur energin stiger hos Kiiro & Oni, en eller två gånger (kanske fler) har de överraskat mig med ett häftigt ryck för att sedan med koppel och bihang sprungit till skogs… Inget ovanligt alltså.

Vi tar oss in i skogen, uppför backen. Där låter jag Hiki gå, hon går sakta ut på sidan av stigen och hittar sin egen väg. Ingen brådska direkt idag. Gör ifrån sig som hon ska men följer oss ändå nära hela vägen.

Cookie går med näsan i backen, finns ingen hejd. Det är tur att hon bara väger en sådär 8 kg, annars hade det varit svårt att hänga med, nu får hon – vare sig hon vill eller inte – anpassa sig till övrigas takt.

Vi tar oss runt längs med den vanliga rundan. Det nosas åt alla håll, så många dofter här i skogen – varje dag! När vi gått över på andra sidan av skogen ökar intensiteten och blickarna vänds mot ängen nedanför. Jag ser ingenting, men samma mönster visade de dagen innan – så något är där eller har varit där. Jag drar dem efter mig, motvilligt följer de efter mig och vi runt längs med morgonrundan. 

Ju längre vi går desto mer spindelväv får jag tampas med, så med en hand framför mig, som i en hälsning som fryst i samma position, försöker jag väja mig från trådarna. Det fastnar i ansiktet, i ögonen och håret.

Jag vill minnas att man förr använde sig av spindelnät när man lade om sår, tänker att det kanske är nyttigt, kanske ska jag låta den vara kvar…

Men det kittlar och irriterar mest, så desperat söker jag efter trådarna i mitt ansikte och sveper bort dem så gott jag kan. Varje gång jag får bort en tråd känns det som en ny fastnar…

Kan de inte lära sig att de går en stig här?! Spindlarna… näe, de verkar inte så, de kämpar tappert med sina nät, dag ut och dag in, trots att jag varje dag passerar och förstör deras trådar. Vi får helt enkelt klura ut ett sätt att dela på skogen och stigarna.

Samtidigt som jag bråkar med trådar från spindelnäten så drar hundarna åt olika håll, jag försöker med en hand att hålla dem och den andra att värja mig från näten, går inte så bra, så jag biter ihop och varvar med att ignorera trådarna i mitt ansikte för att sedan borsta bort dem när de samlats för mycket.

Nu närmar vi oss stigen vi först gick in på i början av promenaden, jag hör korpen på avstånd. Hon har byggt bo längs med stigen där den börjar i skogskanten. Häromdagen satt hennes make på tryggt avstånd i en tall en bit bort från boet – han varnade ljudligt när jag kom gående med hundarna. Men insåg nog sen att jag inte utgjorde något större hot och flög därifrån.

Vi tar oss ned för backen och ut mot ängen igen. Där startar samma visa som vi hade i början av promenaden. Gräs eller inte gräs – de är frågan…

Efter några diskussioner så tar vi oss i samma takt sista biten fram mot grinden, där släpper jag alla lösa – där får de friheten igen, inga koppel eller halsband, ingen matte som stretar och drar i kopplet och vill till helt fel håll hela tiden. 

Inget annat än det där stängslet förstås som stoppar upp den härliga jakten som de skulle kunnat få njuta av – men ändå, härliga gräsmattor, begynnande sol med sin värme – att ligga på och njuta av livet…

Foto Malin Sundström

0 kommentarer på En promenad... :

Kommentarer RSS

Skriv en kommentar

Ditt namn:
E-postadress: (obligatorisk)
Hemsida:
Kommentar:
Gör texten större, fet, kursiv och mycket annat med hjälp av HTML-taggar. Vi visar dig hur man gör.
Post Comment
Site Builder drivs av  Vistaprint